För att kunna göra en nulägesbeskrivning av nyckelbitotopsfrågan och försöka se framåt, måste vi börja med att blicka bakåt. Begreppet nyckelbiotop myntades redan 1990 inför den första nationella inventeringen som Skogsstyrelsen genomförde på småskogsbrukets marker fram till 1998. De stora skogsföretagen har utfört motsvarande inventering i sin egen skog.

Sedan dess har begreppet rönt stort internatio­nellt intresse. Kartläggningen av nyckelbiotoper i Sverige är unik i ett globalt perspektiv, både med tanke på omfattningen och nyttan för naturvården och därmed för skogsbruket. Resultaten är ett vik­tigt underlag inom svenskt miljö- och naturvårds­arbete och ger en bild av var i skogslandskapet det finns biologiskt särskilt värdefulla miljöer.

Från 2001 har Skogsstyrelsen gjort ytterligare systematiska inventeringar på privatskogsbrukets marker men de upphörde i princip efter 2006. Därefter har det i stort sett bara registrerats nya nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmäl­ningar och annan verksamhet.

Vad är då en nyckelbiotop? Generellt sett kan det enligt forskningen ses som ”hotspots” för arter och strukturer i skogen. Det kan handla om volym död ved, olika typer av död ved, om det finns så kallade naturvårdsträd, totala antalet arter kärlväx­ter, mossor, lavar och tickor liksom antalet rödlis­tade arter. Fältbedömningen grundas på strukturer, arter, skogshistorik, störning och fysiska faktorer.

Vad som sedan hänt och i stor utsträckning påverkat synen på nyckelbiotoper är att de båda systemen för skogscertifiering (FSC och PEFC) knutit nyckelbiotopsbegreppet till sig. De virkes­köpande företag som är FSC-certifierade har åtagit sig att inte köpa virke från nyckelbiotoper. Därmed påverkar det även skogsägare som inte själva valt att certifiera sig. Ibland framställs det som att Skogs­styrelsens registrering av en nyckelbiotop innebär att vi fattar ett beslut om att inte få avverka. Men kopplingen till nyckelbiotoper inom skogscertifie­ringen, och följderna av den, har inte Skogsstyrel­sen något inflytande över.

Det är också så att skogsägare har möjlighet att få sin nyckelbiotop formellt skyddad och därmed få ersättning. Regeringen avsatte nyligen ytterligare 2,5 miljarder de kommande tio åren för att skydda skog. Dessutom kan skogsägaren få ersättning för naturvårdande skötsel av nyckelbiotoper.

Två procent av svensk skog är i dag registrerad som nyckelbiotop. Men med regeringsuppdraget om en nationell inventering som vi nu fått kommer den här ytan förstås att öka. Det finns en oro hos skogsägare inför vad inventeringen kommer att innebära, och debatten tilltar om vad det här bety­der för äganderätten i skogen. En källa till oro är att alla inte får rätt till ekonomisk ersättning för den skog man inte kan sälja. Det är inte heller bra att en skogsägare får besked om att det finns nyckelbiotop på markerna strax innan avverkning. Det behövs långsiktighet och förutsägbarhet när man brukar skog. Därför är det bra med en inventering som ger både skogsägare och andra aktörer värdefullt kunskapsunderlag om skogen. Ska vi skydda skog och nå miljömålen, behöver vi veta var den mest skyddsvärda skogen finns.

På Skogsstyrelsen lyssnar vi till kritiken som vi får genom enskilda möten mellan skogsägare och våra skogskonsulenter, men också i den samverkan vi har med näringen på många områden. Det är viktigt att skogsägare accepterar arbetssättet samt har förståelse för behovet av och motivation att bevara nyckelbiotoper.

För att möta synpunkterna vi fått agerar vi nu också inom de ramar som satts av riksdag och regering. När Skogsstyrelsen nu sjösätter den nationella inventeringen, utvecklar vi metoden och förbättrar kommunikation i en bred samverkan med skogsnäring och företrädare för miljöintres­sen. Det innebär bland annat:

• Bättre kommunikation med skogsägaren. Vi förstår att det kan finnas funderingar hos skogsägare vad inventeringen innebär. Både före, under och efter inventering av en nyck­elbiotop ska skogsägaren hållas informerad.
• Uppföljning av hur skogsägare som fått nyckelbiotoper registrerade på sina marker upplever det och hur de ser på Skogsstyrel­sens arbete.
• Utveckling av inventeringsmetoden. Utvär­deringar och uppföljningar ska ge oss data och grund för allt bättre kvalitet.
• Fortsatt samverkan med skogssektorn och andra organisationer under hela invente­ringstiden, så att insynen i Skogsstyrelsens arbete med kvalitetssäkring och kalibrering av inventeringen blir bättre.

I nordvästra Sverige råder andra förutsättningar än i resten av landet eftersom det generellt finns högre naturvärden, och där har en särskild metod utveck­lats för att ta hänsyn till de lokala och regionala förutsättningarna, enligt regeringsbeslutet. Där ska det krävas mer än i övriga landet för att registrera en nyckelbiotop. Var nivån ska läggas är något som nu testas fram.

Genom uppföljningar som Skogsstyrelsen gjort vet vi också att redskapet fungerar. Enligt en rapport om uppföljningen av biologisk mångfald i nyckelbiotoper som släpptes under 2017 hade det registrerats totalt 471 signalarter och rödlistade arter/artgrupper i de 477 objekt som ingick i stick­provet. Antalet signalarter per område var i genom­snitt 19,2. Det här är underlag som bekräftar att nyckelbiotoperna har höga naturvärden och spelar en stor roll för artbevarandet. Enligt en gemensam analys av 16 studier från Sverige, Norge och Fin­land, hade nyckelbiotoperna i genomsnitt en och en halv gång så många arter som äldre produktions­skogar. Artantalet var högre for kärlväxter, mossor, lavar och vedsvampar men inte för skalbaggar. Svenska och norska nyckelbiotoper hade också fler rödlistade arter än äldre produktionsskogar.

Resultaten från inventeringen som nu dragit igång kommer ha stor betydelse för naturvårdsar­betet i skogen.

Vi har fått ett viktigt uppdrag från regeringen. Men det innebär också stora utmaningar. Därför är vi tacksamma för den samverkan som skogsnä­ring, forskning och ideella organisationer erbjuder. Tillsammans kan vi ta oss an utmaningen som gör att vi får det unika kunskapsunderlag som möjlig­gör att skogsbruket ska kunna fortsätta utvecklas på ett hållbart sätt.