En suptall är en ofta äldre och grov eller solitär tall, som på något sätt utmärkte sig, utmed en färdväg där resande förr brukade stanna till för att rasta, och där de som det antyds kan ha tagit sig en sup. En del suptallar är än idag skyddade som natur-minnesmärken. Bilden är från Vittangi socken, Lappland, och är tagen 1914. Denna tall är ett känt vägmärke, vars hela krona utgöres av en tät s.k. marknuta.

Foto: Skogsbiblioteket, SLU

Arbetet med naturvård (naturskydd fram till 1960) i vårt land initierades på allvar 1904 av den tyske naturvårdspionjären Hugo Conwentz genom en föreläsningsresa i Sverige. Föreläsningarna och den följande debatten ska­pade den idémässiga och praktiska grunden för det svenska naturvårdsarbetet.

Conwentz’ naturvårdsidéer var defensiva och museala. Han ifrågasatte inte den allmänna samhällsutvecklingen med dess negativa konsekvenser för naturen utan pläderade för att skydda mindre områden eller objekt av värde för naturvetenskaplig forskning eller med särskild naturskönhet. Bevekelsegrunderna var vetenskap­liga, estetiska och nationalromantiska. Varje objekt sågs som en isolerad enhet.

Naturvård hamnade snart på den politiska agendan. I en riksdagsmotion 1904 föreslog Karl Starbäck en utredning av naturvårdsfrågan. Motio­nen baserades på Conwentz’ syn men berörde även behovet av skydd för större områden, bland annat i fjällen.

Motionen antogs och ett utredningsarbete följde. Det ledde till att riksdagen 1909 godkände två nya lagar (om naturminnesmärkens fredande och om nationalparker). Samtidigt beslöts att avsätta tio nationalparker. En ideologi som förenar naturvetenskapliga, estetiska, kulturhistoriska och turistiska motiv för naturvård lades därmed fast liksom ramarna för naturvårdsarbetet. Dessa innebar att naturvården inte fick komma i konflikt med den ekonomiska utvecklingen eller inskränka markägarnas rätt. Samtidigt innebar besluten att det legitima i naturvårdens krav erkändes.

Nationalparkerna, särskilt de vidsträckta fjäll­parkerna Sarek och Stora Sjöfallet, var de omedel­bara vinsterna för naturvården. Emellertid dröjde det bara ett drygt decennium innan den senare till stor del förstördes genom vattenkraftsexploatering.

Under decennierna efter 1909 hände inte mycket. Endast en handfull nya nationalparker tillkom. Antalet avsatta naturminnesmärken var större, men flertalet var punktobjekt (typ flyttblock eller suptall) med begränsat värde i det större per­spektivet. Möjligheterna att skydda större områden på privat mark var närmast obefintliga. Samtidigt pågick en tilltagande omdaning av landskapet med utarmning av växt- och djurliv som följd genom bland annat intensifiering av jord- och skogsbruk.

Orsakerna till denna utveckling var flera. Lag­stiftningen var helt otillräcklig. Inget statligt organ för naturvård fanns. Medel för att skydda natur saknades i stort sett. Naturvårdens talan fördes i första hand av Svenska Naturskyddsföreningen som höll debatten levande men hade begränsat inflytande.

Under 1930-talet breddades naturvårdsbe­greppet genom att mer än tidigare inkludera sociala aspekter. Samtidigt fick naturvård större utrymme i samhällsdebatten. Offentliga utred­ningar tillsattes. Reformer föreslogs, dock utan att genomföras. Under 1940-talet tillsattes ytterligare en utredning som först 1952 resulterade i något konkret – en ny lagstiftning. Denna innebar dock endast mycket begränsade förbättringar för naturvården. En allt starkare opinion för en reell förstärkning av naturvården gjorde sig gällande under 1950- talet. En ny utredning tillsattes som resulterade i riksdagsbeslut 1963 och 1964. Därmed inleddes ett nytt kapitel i naturvårdens historia.

För första gången slogs fast att naturvård, mot bakgrund av den väl belagda naturförstörelse som pågick, är ett tungt samhällsintresse. Det borde tillgodoses genom dels särskilda naturvårdsinsatser (som områdesskydd), dels naturvårdshänsyn vid all verksamhet som påverkar naturen. Grunden kunde nu läggas för ett avsevärt förstärkt naturvårds­arbete som i sina huvuddrag förblivit oförändrat fram till i dag. Det byggde på en ny naturvårdslag, en statlig naturvårdsadministration och medel för naturvårdsåtgärder. Naturvårdslagen innehöll bestämmelser om områdesskydd (exempelvis naturreservat), generellt skydd (såsom strandskydd) och generella hänsynsregler (som efter hand också infördes i skogsvårdslagen och andra sektorslagar). Såväl vetenskapliga som sociala aspekter skulle tillgodoses. Administrationen byggdes sakta upp, både centralt (Statens naturvårdsnämnd, senare -verk) och regionalt (länsstyrelserna).

Även om generell naturvårdshänsyn efter hand fick större betydelse förblev områdesskydd det viktigaste verktyget i naturvårdsarbetet. Efter en utdragen start kom ytterligare nationalparker och allt fler naturreservat att avsättas. När kunskapen om naturen ökat genom ett brett inventeringsar­bete blev också naturvårdsplanering (med redovis­ning av naturvårdens intressen) ett viktigt verktyg med styrande verkan på all markanvändning. Efter hand skärptes också naturvårdslagen på en rad punkter.

Betydelsen av områdesskydd som verktyg underströks ytterligare genom EU-inträdet 1995. Unionens nätverk av skyddade områden – Natura 2000 – kom därmed att omfatta också Sverige. Cirka 4500 Natura 2000-områden har avsatts, merparten naturreservat. De har därigenom fått ett starkare skydd än vad enbart det svenska områdes­skyddet ger.

Ett ytterligare verktyg är det 1998 införda miljömålssystemet med bland annat specifika mål för olika landskapstyper. Av särskilt intresse är ett etappmål för områdesskydd till 2020 (för bland annat skog) som dock inte bedöms kunna uppnås. År 1999 kom en samlad miljöbalk i vilken natur­vårdslagen inordnats. Balkens naturvårdsavsnitt förstärktes sedan på flera punkter, bland annat för att tillgodose EU-krav, men försvagades därefter i flera steg kring 2010, både vad gäller områdesskydd och generellt skydd.

Områdesskydd har alltid varit en hörnsten i naturvårdsarbetet, även om generell naturvårds­hänsyn och generella skyddsregler också varit viktiga verktyg. Skyddade områdens representativi­tet och betydelse som del i ekologiska nätverk har lyfts fram allt mer liksom under senare år begrepp som landskapsperspektiv, grön infrastruktur och ekosystemtjänster. Därför riktas nu större fokus i naturvårdsarbetet på utvecklingen utanför skyd­dade områden och hur mer generella verktyg kan användas för att här tillgodose naturvårdens krav.