Diande elefantkalv
Diande elefantkalv i Minneriya Nationalpark, Sri Lanka.
Foto: Åsa Fahlman
TEMA: NATURVÅRDENS VERKTYGVeterinär kompetens är viktig för att övervaka hälsoläget hos viltpopulationer i stort och hos individer. Speciellt hos starkt utrotningshotade arter där varje individ är enormt viktig för artens fortlevnad. Veterinärmedicinsk kunskap behövs både för att förebygga sjukdomsutbrott och smittspridning, men också för att säkerställa att behandling och hantering av djur sker på ett så säkert och skonsamt sätt som möjligt.

Åsa Fahlman är docent i viltmedicin och en av landets få veterinärer som arbetar med vilthälsa och bevarandemedicin (conservation medicine). Under sin bana som viltveterinär inom bevarandemedicin har hon bland annat arbetat med orangutanger på Borneo, elefanter i Sri Lanka, björnar i Skandina­vien, noshörningar i Afrika och Asien och vilda får i USA och Kanada.

Idag arbetar hon vid CBM med bland annat projektet ”One Health Sri Lanka: Förbättrad övervakning av zoonotiska infektionssjukdomar”, där syftet är att förbättra kännedom och metoder inom övervakning och diagnostik. Sjukdomar som sprids mellan djur och människor (zoonoser)

Åsa Fahlman Åsa Fahlman

Foto: Åsa Fahlman

och antibiotikaresistens är stora problem som påverkar folk- och djurhälsa, biologisk mångfald, livsmedels­försörjning och ekonomisk tillväxt, och därför är det centralt att se problemen i ett helhetsperspektiv och arbeta med vilda djurpopulationer, djurskötare och lokalbefolkning i samma projekt.

– Jag samarbetar i mitt forskningsprojekt med veterinärer, läkare, biologer, virologer och biotek­niker. Djurens, människornas och naturens hälsa är sammankopplade och beroende av varandra. Det behövs kompletterande kompetenser som tillsammans kan arbeta med problemen som hotar arternas fortlevnad, berättar Åsa.

Bagge av tjockhornsfår i Sheep River, Kanada, öronmärkt för ekologiska beteendestudier. Bagge av tjockhornsfår i Sheep River, Kanada, öronmärkt för ekologiska beteendestudier.

Foto: Åsa Fahlman

Ett av de stora hoten mot elefanter är tuber­kulos. Inte sällan är det den humana varianten (Mycobacterium tuberculosis) som utgör ett hot mot de vilda populationerna. Först upptäckte man human tuberkulos bland tama elefanter på djurparker i Nordamerika och Europa. Nu har man börjat undersöka vilda populationer och har hittat smittade elefanter i flera länder både i Afrika och i Asien. Tuberkulosbak­terier kan spridas från människor till djuren, och sedan mellan djuren – med risk att rehabiliterade djur som släpps ut igen därigenom smittar sina vilda artfränder.

– Tuberkulos kan ligga latent i flera år utan att du vet att du bär på smittan, och det är samma sak för djuren. När sjukdomen aktiveras kan djur och människor lätt smitta varandra, när det handlar om zoonoser. Hygienaspekter och arbetsmiljö­förhållanden blir därför också viktiga i de här sammanhangen.

Det som behövs nu är att övervaka hälsolä­get hos både elefanter och djurskötare, ta prover och lära mer om sjukdomens utbredning och manifestering.

Säkrare förflyttning

Ett annat viktigt verktyg som används inom beva­randemedicin är förflyttning av hotade djur till säk­rare ställen, antingen till andra naturområden, eller till rehabiliteringscenter – som ofta är fallet med orangutanger när regnskogen skövlas, eller om de fångats olagligt och skadats. Noshörningar i Afrika och Asien är ett annat exempel. De är hotade av tjuvjakt, snaror och minskade habitat, och Åsa arbetar i många operationer för att förflytta nos­hörningar till ställen där de kan få leva mer i fred.

Vid sjukdomsövervakning och förflyttning av vilda djur krävs vanligen immobilisering (sövning; narkos) för att kunna samla in biologiska prover och garantera säker hantering för både djurens och människornas skull. Mycket av Åsas forsk­ning handlar om att förbättra de här metoderna för hantering. Att söva stora djur är alltid riskfyllt, och ju större djur desto större risker, men det kan också skilja sig mycket mellan besläktade arter.

– Det är en stor vetenskap i sig! Det är till exem­pel väldigt stora skillnader på känslighet för vissa preparat mellan olika djurslag. Ett och samma pre­parat som fungerar perfekt till en viss djurart kan medföra risk för andningsstopp hos en känsligare art, medan en tredje blir exalterad och inte sövd. Så du måste veta allt detta innan du står där och ska söva ett djur, säger Åsa.

Numera finns det litteratur inom området och i många länder undervisar universiteten i bevarande­medicin på sina veterinärutbildningar. De metoder Åsa tidigt var med och arbetade fram för att få djuren att må bättre vid hantering, är idag standard på många håll och hon sprider kunskapen på kurser och vid kompetensuppbyggnad ute i fält runt om i världen.