Under K. A. Gustawssons ledning satsade Riksantikvarieämbetet på kulturhistoriskt grundad naturvård. Men miljonprogrammet och kraftverksbyggena kastade ut alla tillgängliga antikvarier på räddningsgrävningar. Istället för att hamla trän fick arkeologerna snabbt yxa till sig ett enkelt fototorn vid utgrävningar, som vid Gardikforsen, Stensele socken, Lappland. Foto: Elisabeth Allard 1958, Kulturmiljöbild
Enligt Mårten Sjöbeck (se faktaruta) varken använde eller behövde det gamla bondesamhället något begrepp för ”naturen”. Naturen var därför ett nytt inslag i politiken när de första nationalparkerna tillkom 1909. Inspirationen kom paradoxalt nog inte från naturvetarna utan från landskapsmåleriet. Naturkämpen Adolf Erik Nordenskiöld, skrev 1880: ”Om för det närvarande millioner betalas för en bild på duk eller i marmor af forntida mästare, hvad skulle man ej då om ett århundrade vilja gifva för en verklig bild af fosterlandet, sådant det fordom varit”.
Specialisering och skilda sektorer
Ett vetenskapligt motiv för naturskyddet gavs snart av botanisten Rutger Sernander; naturen skulle utvecklas fritt – ”se men inte röra”. Genast invände kulturhistorikern Sune Ambrosiani att natur och kultur är oskiljaktiga; ”På grund af de vetenskapliga disciplinernas specialisering har det dragits en skarp gräns mellan å ena sidan naturvetenskapsmännen och å den andra kulturhistorici, hvilka hvar och en önska bevaka sina speciella intressen”. Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård försökte ändå hålla ihop synen på natur och kultur. Men precis som Ambrosiani förutspått blev experterna allt mer experter och ”sektorer” för natur- respektive kulturmiljövård etablerades, från politik till praktik.
samsynen spräcktes
I 1960 års naturvårdsutredning, betonar man att natur-, kulturmiljövård och friluftsliv inte får gå isär: ”enligt utredningens uppfattning är denna motsättning obefogad och farlig”. Naturskyddslagen från 1952 ersattes med naturvårdslagen 1964 – passivt skydd skulle bli aktiv vård. Någon central myndighet för naturvård fanns inte och man diskuterade ansvarsfrågan. En länsstyrelse ansåg ”att en central naturskyddsmyndighet icke längre kan undvaras och föreslår att denna knytes till Riksantikvarieämbetet, vilket skulle vara ägnat att befordra samordningen av kulturskyddets och naturskyddets intressen.” Riksantikvarieämbetet hade under Karl Alfred Gustawsson vid denna tid engagerat sig för naturvård och landskapsbild.
Men utvecklingen motverkade Riksantikvarieämbetets eventuella intresse för den centrala naturvården. Under 1950–1960-talen var kulturmiljövården pressad av samhällsförändringarna. Dels medförde vattenkraftverksbyggena och miljonprogrammet att mängder av fornlämningar skulle undersökas i rasande takt, dels ställdes man inför en rivningvåg i de gamla stadskärnorna. Naturvården var å sin sida pressad av stora kalhyggen och miljögifter. Min förmodan är att miljonprogrammet och DDT ställde till bestående problem för samsyn och samgående mellan natur och kultur.
Samarbetsvilja trots sega strukturer
Trots tankar på samgående blev följden att Statens naturvårdsverk bildades 1967 och att länsstyrelserna fick en särskild naturvårdsfunktion. Kulturmiljövården regionaliserades 1976 och staten delade upp natur och kultur i olika sektorer, slagkraftiga var och en för sig. Staten blev bra på utgrävningar och kontroll av miljögifter, men knappast på landskap. I och med miljömålsarbetet sedan 1999 har dock politiken uttryckt en vilja att stärka samsynen över sektorerna.
I dagens läge finns en stor samarbetsvilja och medvetenhet om att natur och kultur är två sidor av samma mynt. Problemet ligger mindre hos tjänstemän och politiker, och mer i att hela infrastrukturen, med utbildningar, lagar, styrmedel, organisationsstruktur är byggd på separata synsätt. Förhoppningsvis kan ett införande av den europeiska landskapskonventionen bidra till en mer samlad syn på landskapet, men det återstår mycket arbete innan vi höjt oss över hundra års splittrad syn på natur och kultur.