TEMA: INTERNATIONELLTEn ny syn på natur­områdes­skötsel spirar i Sverige. Staten har tagit skötseln ifrån de lokala invånarna, men håller nu på att försöka lämna tillbaka styrpinnen.

I Sverige pågår en gradvis förskjutning mot ett mer lokalt synsätt i naturvården. Skötseln av naturresurser och naturområden har varit en statlig angelägenhet under hela 1900-talet. Besluten har fattats centralt, långt ifrån dem som lever på eller nära marken. ”Myndigheterna har lagt sin döda hand över avlägsna områden”, säger kritikerna mot denna centraliserade naturvård.

Lokal förvaltning

Idag spirar en ny form av natur­områdes­skötsel. I takt med att omvärldens syn på områdesskydd förändras, sker en uppdatering även här i Sverige, om än något eftersläpande. Fokus förskjuts mot ett mer lokalt plan, från det storskaliga till ett mindre format. Det kallas för lokal förvaltning, men ska inte blandas ihop med kommunal förvaltning eller myndighetsförvaltning på låg nivå. Det handlar istället om att de vanliga människor som bor på platsen blir mer delaktiga i naturvårdsarbetet.

Lokalt ansvar

Anders Tivell vid SLU har utrett möjligheterna till lokal förvaltning åt länsstyrelsen i Västerbotten. Han har märkt att naturvårdsarbetet blir bättre när det sköts lokalt.

– När man ger människor ansvar, tar de också ansvar, konstaterar Tivell.

– Likskärs naturreservat utanför Kalix är ett bra exempel på hur lokalbor kan delta i naturförvaltningen. Där bildade man en ideell förening, Kustringen, som slöt ett avtal med länsstyrelsen om skötseln av reservatet. Det ger en enorm förankring i bygden.

Processen viktig

På många håll leder myndigheternas naturvårdsåtgärder till konflikt med ortsborna. Planerna på en nationalpark vid Fulufjället höll på att gå om intet när lokalbygden satte hårt mot hårt. Man såg nationalparken som ett hot mot jakt, fiske och skoteråkning. Naturvårdsverket tvingades ändra riktning och involverade ortsbefolkningen i planerna. Då vände opinionen och planeringen fick ny fart, med idéer från närområdet.

Anders Tivell framhåller att det inte finns några färdiga kokbokslösningar utan betonar istället processen tillsammans med lokalbefolkningen som en viktig del i arbetet.

– Det är ett arbetssätt som går igen på många håll. Vart man än vänder sig talas det om platta organisationer idag. Men poängen är att det är en viktig demokratifråga. Det handlar om att ta in lokal kunskap och om medbestämmande för dem som verkligen berörs av besluten.

De som kritiserar naturresursförvaltning på lokal nivå menar att det leder till överutnyttjande när alla roffar åt sig av resursen, men detta synsätt ifrågasätts alltmer. Forskningen pekar istället på att där det finns risk för överutnyttjande, uppstår spontant sociala strukturer som reglerar uttaget.

Andra lyfter fram kostnaderna för lokala processer som ett problem.

– Visst tar sådana här arbetsprocesser mycket tid, medger Ander Tivell. Men resultatet blir så mycket bättre när de boende i närområdet får bli delaktiga.

Indiska idéer

Bakgrunden till idéerna om lokal förvaltning har cirkulerat länge. Trädkramarrörelsen i norra Indien 1990 brukar få tjäna som startskott för debatten om lokal förvaltning. De inblandade var medialt aktiva och fick uppmärksamhet, vilket ledde till en lagändring och ”Joint forest management”-resolutionen. Tio år senare vaknade sveriges regering till liv:

– Det var dåvarande miljöministern Kjell Larsson som insåg att naturvården inte kan isoleras från annan verksamhet. Han ville göra naturvården folkligare och tog till sig av strömningarna från andra delar av världen, berättar Anders Tivell.

Frågorna fick ytterligare aktualitet efter regeringens skrivelse ”En samlad naturvårdspolitik”. Där understryks behovet av lokal delaktighet och engagemang, och att naturvården ska skapa möjligheter till lokal ekonomisk utveckling. Skrivelsen är fylld av viljeförklaringar och ambitioner att skapa mötesarenor och plattformar för dialog. Sådant kommer emellertid inte av sig självt, som Anders Tivell skriver i sin utredning. Det behövs incitament för engagemang, som reellt inflytande och reellt handlingsmandat. ”När handlingsutrymmet och ansvaret över en naturresurs ökar, ökar också i regel intresset och engagemanget för att aktivt delta i frågor om hur naturresurser skall förvaltas och bidra till lokal ekonomisk utveckling på bästa sätt. Det är här frågan om behovet av att utveckla lokalt anpassade naturresursförvaltningslösningar får aktualitet.”