Förre miljöministern Kjell Larsson lade i våras fram en idéskrivelse till Riksdagen om svensk naturvårds framtid. Det var en riktigt bra skrivelse. Den visade att naturvård inte bara är något för en grupp naturmuppar eller specialiserade forskare. Naturvård är en angelägenhet för hela samhället. Alla människor har nytta av naturvården och väldigt många grupper engageras i naturvårdsarbetet. Invandrare nämns också men samtidigt konstateras att denna grupp inte är speciellt involverad i naturvården. Faktum är att ytterst få invandrare är aktiva över huvudtaget i exempelvis naturvårdseller fågelskådarorganisationer.

Att invandrarna inte märks mer i naturvården är otillfredsställande. För det första missar nysvenskarna ett av de goda skälen till att bo i Sverige. Vi har en fantastisk natur i landet och en väl fungerande allemansrätt. Den stora glädje av att vistas i naturen och den stora möjligheten till förebyggande hälsovård vill jag verkligen att även invandrare ska få del av.

Ur ett integrationsperspektiv ser jag det också som mycket viktigt att invandrarna får delta i alla de aktiviteter som kan kallas naturupplevelser och naturvård. Här i Sverige är nämligen aktiviteter ute i skogen ett naturligt sätt att mötas och umgås. Integration och aktivt naturvårdsarbete hänger därför samman.

Ett tredje skäl till oro är kanske inte direkt relaterat enbart till invandrare utan är kanske snarare ett storstadsproblem. Allt fler människor i Sverige saknar relation till landsbygden och då även naturen. Om denna grupp växer sig större ser jag stora problem för Kjell Larssons visioner för naturvården. Vi har nämligen idag relativt stora anslag till naturvård. Dessa pengar och den ansträngning som nu görs kanske inte kan kvarstå på denna nivå och definitivt inte öka om det folkliga stödet för naturvården minskar. Det gäller alltså att få fler storstadsbor att ”använda” naturen. Att få många intresserade av naturen är även ett sätt att skapa ett gott miljömedvetande tvärs över hela det politiska fältet. Utan ett sådant bygger vi inget hållbart samhälle. Strategiska områden för detta arbete är de tätortsnära naturområdena. Områden som behöver större resurser. Det är i dessa områden som invandrare får sin introduktion till svensk natur.

Det är dags för såväl professionella naturvårdare som de ideella organisationerna att verkligen ta tag i integrationsfrågor för deras egen, invandrarnas och naturens skull.

Det är ingen lätt uppgift för integration och naturvård möts faktiskt inte på ett naturligt sätt. Invandrarorganisationerna kan fråga sig om naturvården verkligen är relevant när det finns mycket påtagligare problem som arbetslöshet och diskriminering att ta upp. Naturvårdarna vill hellre diskutera vargar, orkidéer eller möjligen jordbruk och kväveläckage. Varför engagera sig i integrationsfrågor? Detta nummer av Biodiverse ska ses som en inspirationskälla och uppmaning till alla att faktiskt börja verka för en mer integrerad naturvård!