Idag får samhället produktion av miljöskydd, tätortsnära rekreationsmiljöer med mera ”gratis” av Sveriges markägare. Men med nuvarande naturvårdspolitik raderar staten, med forskarnas benägna bistånd, ut mycket av engagemanget för den kollektiva nyttoproduktionen och skjuter många markägare närmare de individuella – ofta strikt kommersiella – målen. Tvång skapar i detta sammanhang hela tiden behov av mer tvång. Samhället måste välja väg, och bara en väg är möjlig! Om ett lokalsamhälle inte respekterar den enskilda äganderätten och beslutar/föreslår något avseende ett område ”över huvudet” på markägarna, blir effekten precis densamma som av samhälleligt tvång. Sker det blir det uppförsbacke hela varvet.
Sedan Naturvårdverket bildades 1967 har man från staten gett fritt utlopp för tanken att de statsanställda naturvårdarna ska styra och ställa i landskapet, för annars kommer vi enskilda markägare att förstöra. Nu förstärks denna trend av arbete under begrepp som ”ekologisk landskapsplanering”, ”lokal förvaltning” och ”samförvaltning”. Skräckscenarier kring att framtida bystämmor skall producera brukningsplaner för mina marker blir lätt ännu hemskare än all nuvarande samhällsekonomiska suboptimering.
I detta har man glömt att den biologiska mångfalden har kommit fram ur böndernas/oss markägares arbete med jorden och djurhållning. Markägaren är således det givna och självklara navet i all naturresursförvaltning! Alla andra uppfattningar är grundlagsstridiga, samhällsekonomiskt vansinniga och luktar Brezjnev. Den svenska naturvårdspolitiken liknar alltmer sovjetstatens tanke om central planering på vetenskaplig grund. Risken är stor att samma principer tillämpas överallt.
Vi är på väg från mångfald till enfald och böndernas intresse för att sköta marken minskar i takt med myndigheternas detaljreglering, vilket är ett samhällsekonomiskt fiasko. Mångfalden börjar nämligen med mångfalden av ägare som vill vårda och förvalta sin fastighet till något bättre. Vikten av att jobba med, inte mot, markägarna kan belysas av de faktum att
- •annars står verksamheten lätt i strid med grundlagen. Ingen kan kräva att ”allas vår” rara lav, bybornas svampställen eller entreprenörens arena för sin turismsatsning skall skyddas, om de inte vill betala för sig. Staten vill ju trots allt i någon utsträckning betala för sig i form av intrångsersättningar. Entreprenören kan väl ofta förmås att skriva ett avtal. Men byborna, näe, minns bara hur det var för Sveaskog vid Sörfligget vintern 2004! (Där försökte byborna tillskansa sig bestämmanderätten över markens förvaltning för att bl a bedriva turismverksamhet på annans mark). För vi vill väl inte ändra grundlagen?! Äganderätten är ju resultatet av en ”spontan ordning” som uppkommit genom en successiv selektionsprocess under lång tid. Sedvänjan att acceptera äganderätt har helt enkelt visat sig vara mest lyckosam för ett samhälles utveckling.
- •allt annat är samhällsekonomiskt vansinne. Reservat och alla andra tvångsmedel samhället kan hitta på förslår inte om vi vill nå de höga ambitioner vi svenskar, i synnerhet markägarna själva, trots allt har avseende såväl miljö/ekologi som andra relevanta parametrar. Skattebetalarna kommer inte vilja betala vad Naturvårdsverket kommer anse sig behöva, för att t ex nå miljömålen. Och även om skattebetalarna vill betala blir det ändå inte möjligt. Utan gratisjobbet/frivillighet/egna initiativ från markägarna är det helt enkelt ogörligt.
Samhällelig ekonomisk stimulans kan dock fungera. Stora delar av landsbygdsprogrammet är bevis för det. Exemplet med Kaprifolkött här i Bohuslän visar att de betesmarker som är så viktiga för den biologiska mångfalden, för kulturhistoriska och estetiska värden och för rekreation och friluftsliv, kan stärkas med miljöersättningar. För att artsammansättningen på restaurerade hagmarkerna ska börja likna den flora som finns på de kontinuerligt betade hagmarkerna, kan det ta hundratals år. Det är alltså möjligt att på bara några år av upphört bete förstöra ett ekosystem som kan ta flera hundra år att återskapa. Det är därför viktigt att stödja de lantbrukare som fortfarande har betesdjur på naturbetesmarker.
Ur mitt markägarperspektiv förskräcker den ”lås läget nu”-syn som råder hos förståsigpåarbiologer. Naturen och naturvärdenas normaltilstånd är förändring. Bevarande in absurdum-strategin som alla andra än markägarna själva brukar landa i när något, vad det nu än är, skall skyddas är – och kommer alltid att vara – en omöjlighet för mig som markägare att förstå. Vi lever nära och vet bara alltför väl att naturen är föränderlig. Miljövärden, och alla andra värden som kan komma på tal, är värden som på ett eller annat sätt produceras, de är inte frukten av ingenting.