En lärdom som gjordes var att traditionell kunskap väldigt sällan kan separeras från sedvanebruket, som är den arena där en stor del av arbetet med att bevara, förmedla och utveckla kunskapen sker. Därmed kan man knappast i arbetet särskilja artiklarna 8j (om traditionell kunskap) och 10c (om hållbart sedvanebruk). I den strategiska planen för biologisk
mångfald inom CBD som beslutades 2010 så förs artiklarna samman i Aichimål 18. Detta skulle uppnås till 2020. År 2021 fick också Sametinget uppdraget från regeringen att agera svensk fokalpunkt för dessa två artiklar och CBM bistår i detta arbete.
I detta nummer av Biodiverse får vi stifta bekantskap med olika perspektiv på traditionell kunskap och hållbart sedvanebruk. Här beskrivs erfarenheter som en mängd människor har gjort i olika sammanhang och utifrån olika perspektiv. Perspektiv hämtas från myndighetsarbete, forskning och utbildning med fokus på bevarande, kulturarv, natursyn, värderingar och annat. Men vilket är det viktiga perspektivet som saknas?
Både CBD och IPBES (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) betonar i rapport efter rapport vikten av att inkludera lokal och traditionell kunskap, och traditionsbärarnas vikt för att främja biologisk mångfald, både i bevarande och hållbart nyttjande. I CBD:s rapporteringssystem har endast 27 stater av196 angivit att de är på väg att uppnå Aichimål 18 (vissa av dessa stater är kanske inte helt trovärdiga eftersom de inte har något imponerande rykte vad gäller respekt för mänskliga rättigheter, så antalet är nog lägre än så). Sverige rapporterade att arbetet fortgår men i en otillräcklig takt.
När ni nu får tidningen i er hand så pågår fortfarande det femtonde partsmötet inom CBD där ett nytt strategiskt ramverk post-2020 ska förhandlas och beslutas om, och nya mål ska fastställas för arbetet att uppnås till 2030, och visioner för 2050. Oavsett utfallet (vilket kommer att presenteras i nästa nummer av Biodiverse) så krävs det också omfattande nationella insatser.