Atlantlax är en fiskart som är biologiskt, ekonomiskt och kulturellt mycket viktig i Arktis, men den står inför många utmaningar och osäkerheter, såsom klimatförändringar, akvakultur, vattenkraft, förändring av livsmiljön, främmande invasiva arter och förvaltningskonflikter mellan länder. Trots att konventionen om biologisk mångfald och internationella initiativ som IPBES (den internationella plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster) starkt betonar vikten av att inkludera urfolks- och lokalkunskap (ILK) i hållbar förvaltning av biokulturell mångfald har vi konstaterat att det saknas en översikt över hur lokalbefolkningen inkluderas i laxförvaltningen och särskilt i den arktiska regionen.
Projektet Salcul (Salmon Cultures) fokuserar på att föra samman olika kunskaps- och förvaltningssystem, främst i Tanaälvsområdet (Deatnu på samiska) i nordligaste Norge, nära gränsen till Ryssland. Projektet visar hur den här sortens kunskap och de människor som besitter den, kan ha sin plats i både lokal och nationell laxförvaltning i Norge. Där människors lokala och traditionella kunskap kommer till användning och tas på allvar har också människorna större makt och inflytande över en resurs som är en vital del av deras liv och samhällen. Det finns två dimensioner som kan sägas vara nycklar till att överbygga kunskaps- och förvaltningssystem, även internationellt. Vi använder konceptet deltagande i kunskapsproduktion och förvaltning, för att mäta i vilken utsträckning det leder till ökat inflytande (empowerment) för människor med lokal och traditionell kunskap. Här använder vi den så kallade ”deltagandestegen” (ladder of participation), som går från att bli ignorerad i nedersta steget, till att ha självbestämmande, längst upp på stegen.
Traditionell kunskap ignoreras
Traditionell kunskap kopplat till laxfiske och -förvaltning i Tanaälvsområde, betyder här i klartext samisk kunskap. En kunskap som till stor del är ignorerad i norsk laxförvaltning. Särskilt vad gäller språk och terminologi för laxförvaltningen där det inte finns någon systematisk översättning av kunskapen, är det inte heller inlemmat i den vetenskapliga kunskapen kring laxförvaltningen.
Begrepp som lekbeståndsövervakning och övervakning dominerar det vetenskapliga förhållningssättet, medan samiska begrepp för övervakning av laxens välmående är exkluderad. Det kan handla om kunskap om laxens behov av återhämtning och vila, och om fiske relaterat till vattennivåer. Antalet vetenskapliga publikationer som fokuserar på samisk terminologi i området, ofta skrivna av samer själva, har visserligen ökat, men de inkluderas endast symboliskt i den vetenskapliga kunskapsbasen.
Att involvera lokala kunskapsbärare
Lokala kunskapsbärare är ändå delaktiga i förvaltningen av laxälvar på många nivåer, och samarbetar med forskare i olika projekt. Ett exempel är insamling av data för laxforskningen, till exempel den årliga räkningen och övervakningen i älven och dess tillflöden, där den samiska kunskapen om laxens tillstånd är avgörande. Ett annat exempel är hur samer har inflytande på vilken forskning som behöver göras, baserad på deras kunskap och iakttagelser. Det kan handla om att undersöka mängden predatorer på lax i älven. På nationell nivå deltar dock inte några samer i vetenskapliga råd för laxfiske och -förvaltning, även om det norska sametinget kan vara tillfrågat av nationella myndigheter när det gäller regleringen av laxfisket.
På den internationella nivån deltar det norska sametinget i centrala statliga forum som Nasco (North Atlantic Salmon Conservation Organization) som är det beslutande organet på övergripande nivå för den atlantiska laxen.
Genom projektet Salcul har ett nätverk bildats som består av urfolk kring Arktis, vars liv kretsar kring laxen (Indigenous Salmon Peoples, ISP). Det första mötet skedde i oktober i 2022 i Vancouver, Kanada. Att bilda nätverk är ett sätt att öka inflytande och makt inom både kunskapsproduktion och förvaltning av resurser. Här är det viktigt att också uppmärksamma internationella deklarationer om urfolks rätt till deltagande i förvaltningen av naturresurser, såsom UNDRIP (United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples).
Empowerment – att styrka urfolkens deltagande
Vid samlingen i Vancouver i oktober stod det klart att det finns en stor mångfald i perspektiv bland de runt trettio olika urfolken som möttes, och att de också uttrycker en stor oro för laxens och laxfiskets framtid. Den internationella konventionen för biologisk mångfald, CBD, och andra internationella instrument fokuserar på traditionell kunskap och hållbar användning av naturresurser, men diskussionerna bland laxfolken handlade om en mycket större bild: överlevnaden av både laxar och folk i en värld som är i dramatisk förändring. Stora älvar som exempelvis Yukonfloden i British Columbia, Kanada, och Tana älv i Nordnorge har sett en minskning av laxbeståndet, och det får återverkningar på välmåendet och hälsan för hela samhällen, vilket går långt bortom en enkel farhåga för hur traditionell kunskap överförs från generation till generation.
”Utan laxen, inget liv” är ett faktum som står över allt annat, och därför måste fokus vara på laxbeståndens överlevnad i en värld av klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Ett huvudbudskap från Vancouver var att det är viktigt att urfolkens traditionella kunskap integreras med den konventionella kunskapstraditionen i väst. Huruvida detta kan bli verklighet beror på i vilken mån de ledande forskare som förser myndigheterna med kunskap accepterar denna kunskap som kommer från en annan tradition. Det här förutsätter att urfolken och den traditionella kunskapen har en självklar plats i de rum där dessa frågor diskuteras och där beslut fattas. Att bygga allianser mellan folken såsom man gjorde i Vancouver med ett gemensamt mål att öka representativiteten för urfolk i internationella forum är en väg framåt mot ökat inflytande.
Read the article in English: Indigenous and local knowledge in Atlantic salmon management