För ett par år sedan fick vi, en biolog och en arkeolog (Ninni Nordlund och Eva Karlsson) på Länsstyrelsen i Jämtlands län, möjlighet att göra en inventering av biologiskt kulturarv vid fem fäbodar i vårt län. Vi intervjuade 16 personer knutna till dessa fäbodar (fäbodbrukare och mar­kägare, tidigare butöser med flera) och inventerade natur- och kulturmiljövär­den vid och kring fäbodarna.

Intervjuerna var helt centrala för vår inventering. Utan dem hade vi förstått mycket mindre av vad vi sedan såg och hittade. Svaren på de drygt trettio frå­gor som ställdes till alla gjorde att vi till exempel såg varför man en gång anlagt fäboden på just denna plats, vilken gran alla barn klättrade i för sextio år sedan och generationen före det (förstås en gammal klättervänlig en med gro­va grenar långt ned som visar på hur marken varit öppen och betad runt den då den växte upp). Vi hörde hur många olika namngivna lötar – stigar ut från vallen mot betesområden – man vallat djuren på och fortfarande använder för att visa korna ut varje dag. Även vilka myrslåttermarker man använt för vin­terfoder och förstås hur produkter blir till och hur hygienen hålls med hjälp av till exempel skäfte – skavfräken som växer intill fäboden – till att skura ur mesekitteln. Eller hur man varje år skar av grästorv, ”härvall”, i stora sjok för att lägga in på golvet i bustugan som heltäckningsmatta. Spåren efter detta hade vi varken sett eller förstått om vi inte vetat om det.

Berättar om livet förr

Biologiskt kulturarv är natur som be­rättar om kultur, ett levande arkiv som bär berättelser om människans sätt att nyttja naturen. Ekosystem, naturtyper och arter som uppkommit, utvecklats, eller gynnats genom människans nytt­jande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad ofta förutsätter brukande och skötsel. Därför kan biologiskt kulturarv fungera för att bekräfta (eller bidra till att korrigera) uppgifter från historier om äldre tiders bruk, lokala brukare eller litteratur. När det gäl­ler fäbodbruket används exempelvis utmarken för foder (bete, slåtter, ris och löv), för ämnen till verktyg och redskap, för byggnationer, ved med mera. Den­na påverkan lämnar spår, där allt – från hela kulturlandskap och skogsbeten, stigar, träd som indikerar täkt eller bete, till en enskild hävdgynnad ört – kan berätta om hur människan levt och verkat.

I Jämtlands län har det funnits flera tusen fäbodvallar med mängder av djur (kor, getter, får och hästar) betandes på fjällängarna och fritt ”på skogen”. Man gick med djuren, ibland 10–15 mil och i flera dagar, med övernattning där man betalade med mjölken som djuren gav kväll och morgon, för att betet vid fä­bodarna var så mycket bättre och större än vad man hade närmare gården. Man gjorde olika produkter av mjölken som sedan kunde säljas eller sparas till vintern när korna stod i sin. En verkligt hållbar livsmedelsproduktion baserad på naturliga betesmarker ofta till fjälls.

Fäbodbruket utgör en stor del av vår kulturhistoria som också har avspeglat sig i naturen. I dag finns bara en liten bråkdel av dessa fäbodar kvar och det är bråttom att dokumentera spår efter det som varit, men även det som sker i dag, den kun­skap som finns och de värden som skapas nu.

Mycket har redan försvunnit

Att samarbeta mellan olika enheter och med kollegor med olika utbildningar och kom­petenser är en av de stora fördelarna med att arbeta på länsstyrelsen med artiklarna 8j och 10c inom ”traditionell kunskap med koppling till biologisk mångfald”. En utmaning kan vara finansieringen, den kommer gärna i stuprör och blir ibland ett hinder för samarbete.

Viktiga frågor som sträcker sig mellan en­heter med inriktning mot naturvård, lantbruk och kulturhistoria, kan ibland falla mellan stolarna för att ingen riktigt har ansvaret, upp­draget eller ekonomi för att utföra dem.

Utöver fortsatt brukande av fäbodarna är det biologiska kulturarvet beroende av att den äld­re skogen finns kvar med alla dess värden. Den gamla betesskogen, både kring fäbodar och i betade skogar i övrigt har i dag inget bra fung­erade skydd. När vi skulle välja ut fäbodar att inventera upptäckte vi att på de flesta var den gamla fäbodskogen redan borthuggen, ända in till fäbodvallen. Här fanns natur- och kultur­miljövärdena inte längre kvar att inventera. Flera hundra års spår efter människors värv försvinner på några dagar när man hugger ned den betade skogen. Miljön förändras snabbt och de flesta naturvärden kopplade till skogs­betet försvinner troligen också med samma hastighet.

Om marken fortsätter att betas kommer an­tagligen en del av värdena så småningom igen, men markberedning och plantering av träd fördröjer utvecklingen och förstör till exem­pel gamla stigar, enorma myrstackar, bleckade träd, ristningar, vilplatser, träd eller stenar som vägvisare mm. Hydrologin blir också påverkad vid avverkningar. Man kan också fråga sig hur mycket djuren väljer att beta på den fäbodskog som är kvar i dag, när stora hyggen på samma avstånd erbjuder mer bete. Detta särskilt om djuren vid dessa fäbodar går helt fritt dygnet runt och inte vallas eller leds ut längs kända stigar.

Myndighetssamarbete

Det finns ett stort behov av kunskapsuppbygg­nad kring skogsbeten och de effekter det har på skogen och dess värden. Här har vi till exempel startat ett samarbete med Skogsstyrelsen kring dessa marker. Vi har haft flera workshops både på webben och ute i fält på skogsbe­ten och i fäbodmarker för att lära oss mer av varandra. Delvis för att hitta vägar att värdera dessa skogsbeten så de inte ska kalavverkas så som sker i snabb takt idag.

Det är viktigt att tänka helhet vid fäbod­miljöer, både inäga och utmark. Både inom kulturmiljövård, skogsskötsel, naturvård och landsbygdsfrågor behöver man tänka brett och långsiktigt, ha helhetstänk i samverkan. Det all­ra viktigaste är dock att värna om fäbodbruka­ren och dennes djur, vilka är de som upprätt­håller hävden och brukandet och även håller det immateriella kulturarvet och kunskapen vid liv, hos både människor och djur.

­

Text: Ninni Nordlund, Länstyrelsen i Jämtland.