TEMA: ODLINGSLANDSKAPI olika regioner i Sverige råder olika naturgivna förutsättningar, t.ex. berggrund och klimat. Detta tillsammans med kulturella skillnader i brukandet av ängarna har lett till flera typer av fastmarksängar, med olika mängd buskar och träd.

Den schablonmodell vi har om lövängen torde härstamma från Linnés skildringar från södra Småland. Han beskriver en äng som är rik på lövträdsarter med inslag av hamlade lövträd och med hassel som dominerande buske.

I övergångsområdet mellan Småland och Skåne finns flera belägg för bokar i ängar. I schablonbilden av ängen finns boken inte med vilket orsakat diskussion vid den internationellt viktiga restaureringen av odlingslandskapet i Linnés Råshult. Frågan ser nu ut, efter år av diskussioner, att få en positiv lösning. I fråga om de hamlade trädens placering och skötsel går dock meningarna fortfarande i många avseenden isär.

Reptillverkning av lind

Förflyttar vi oss norrut i Småland till Krokshult-Bråbygden i Kalmar län, stämmer grunddragen väl med södra Smålands ängar, men boken saknas. Ett regionalt eller kanske t.o.m. lokalt särdrag är här mängden hamlade lindar i ängen. Äldre sagesmän antyder att huvudorsaken till detta inte är lövtäkten utan den omfattande reptillverkning som varje gård i bygden ägnade sig åt.

I övrigt slås man också av rikedomen på vilda frukt- och bärträd i ängar och betesmarker. Dessa trädslag var dock mer eller mindre vanliga i så gott som alla ängar under självhushållets tid.

Träd och buskar viktiga på Gotlands ängar

Öland och Gotland uppvisar ängar med starka regionala särdrag. Speciellt på Gotland är det de naturgivna förutsättningarna som utgör den viktigaste bakomliggande orsaken. Öns extremt torra försommarklimat gör att behovet av träd och buskar, som dämpar påverkan av vind och ljus, är större än i övriga delen av landet.

De geologiska förhållandena ger upphov till de typiskt gotländska tallängena liksom björkängena, vilka ofta ligger på magra sedimentjordar utmed kusterna. Linden är inte vanlig som spontant träd på Gotland. Diskussionen där är fortfarande het främst beträffande mängden och storleken av ängarnas träd och buskar. Många av Gotlands ängar befinner sig förvisso i en igenväxningsfas och behöver röjas, varsamt och i etapper, men detta får inte gå ut över den totala biologiska mångfalden och den gotländska ängens starka regionala särdrag.

På sydsvenska höglandet, som utgör en sydlig, isolerad höjdkalott av den sydligt boreala skogsregionen, möter vi ytterligare en klimatiskt betingad ängstyp. Ädellövträden klarar sig bara på bördig mark i gynnsamma lägen. Istället utgör här björken det viktigaste trädet i många ängar.

Vinterbete ger trädfattiga ängar

I sydvästra Sverige möter vi radikalt annorlunda förutsättningar för ängar och ängsbruk. Det maritima klimatet gör att kreaturen kan gå ute även under större delen av vinterhalvåret. Detta gör att kravet på hö och löv som vinterfoder är betydligt mindre än i övriga delar av vårt land. Förekomsten av hamlade träd är bl.a. därför sparsam. Det nederbördsrika klimatet medför att trädens och buskarnas klimatutjämnande funktion inte är lika viktig som i östra Sverige.

Sist men inte minst medförde den långa betesperioden att träd och buskar hade svårt att etablera sig och även fortsättningsvis blev utsatta för kraftig betespåverkan om de lyckades etablera sig. De västsvenska ängarna var därför normalt fattigare på träd och buskar än de östsvenska ängarna.

I naturvårdsdebatten har tyvärr många gånger just de västsvenska ängarna tagits som exempel, vilket har lett till uppfattningen att ängen är träd- och buskfattig.

Den viktigaste orsaken till underskattningen av trädens och buskarnas betydelse torde dock vara att merparten av vårt källmaterial hänför sig till 1800-talet och det sena 1700-talet, dvs. just från tiden för ängens och ängsbrukets förfall. Främst ur kulturhistorisk synpunkt är det viktigt att bevara några av dessa ängar, som var resultatet av överexploatering och som var trädfria mot bondens önskan och bättre vetande.

Lägre grundvattenstånd idag

Ytterligare en källa till missförstånd har uppstått därför att naturvården ofta har försummat att väga in skillnaderna i dagens och äldre tiders grundvattenstånd. Ängar som med 1700-talets grundvattenstånd kunde vara produktiva utan träd och buskar degenererar vid dagens oftast lägre grundvattenstånd.

Exemplen kunde mångfaldigas men redan ovanstående torde visa att fastmarksgrässvålarna är variationer på ett och samma tema. En konstruktiv grässvålsskötsel kräver alltså kunskap såväl om temat som om de regionala och lokala variationerna.

Mårten Aronsson