För våra rödlistade groddjur spelar främst det sydsvenska odlingslandskapet en stor roll som livsmiljö. Flera arter är starkt knutna till jordbruksmarker, men skiljer sig i sina miljökrav. Nio av våra tretton svenska groddjursarter återfinns på rödlistan.
Gemensamt för groddjur eller amfibier, dvs. vattensalamandrar, grodor och paddor, är att de har en livscykel som kräver både en god land- och vattenmiljö. Parning, äggläggning och yngelutveckling sker i vatten under våren och försommaren, medan de vuxna groddjuren huvudsakligen är landlevande. Under sommaren och tidig höst omvandlas ynglen till smågrodor (metamorfos) och kryper upp på land. Övervintring sker oftast i marken, men kan hos vissa arter även ske på botten av rinnande vatten.
Klockgrodan (Sårbar) och lövgrodan (Sårbar) finns huvudsakligen i betade marker med småvatten och öppna kärrområden i Skåne. Klockgrodan är starkt vattenberoende och de vuxna grodorna stannar ofta kvar i eller i anslutning till vatten även efter leken. Lövgrodorna lämnar däremot vattnet efter leken och söker sig till träd, buskar och högörter för solning och födosök. Båda arterna gynnas av bete, eftersom det begränsar igenväxningen och ökar insektstillgången. Däremot kan ett kraftigt betestryck tidigt på säsongen orsaka trampskador i dammen, vilket minskar vattenvegetationen och därmed äggläggningsmöjligheterna. Under 1960-talet dog klockgrodan ut i Sverige. En återintroducering påbörjades 1982, vilket nu har lett till att vi har reproducerande populationer i flera områden.
Lökgrodan är ett av våra mest hotade groddjur (Akut hotad) och har gått tillbaka kraftigt de senaste decennierna. Den lever ett undanskymt liv – hanarna spelar under vattnet och djuren är nattaktiva. Dagtid ligger de nedgrävda i marken. Lökgrodan finns inte bara i betesmarker, utan även på åkermark och i andra människoskapade miljöer, såsom sandtag, huvudsakligen på lätta jordar i Skåne. Ynglen blir mycket stora, ofta mer än 10 cm. De är de enda amfibieyngel som kan övervintra och omvandlas först på våren.
Stinkpadda (Sårbar) och grönfläckig padda (Akut hotad) har minskat kraftigt i antal. Grönfläckig padda föredrar sandiga, kustnära områden, såsom havsstrandängar och laguner. Stödutplantering av arten har gjorts med djur uppfödda i fångenskap och populationen uppvisar nu en ökning. Stinkpadda finns även i sandområden längs kusten och i Skånes inland, men dessutom i en helt annan miljö på den svenska västkusten: klippig skärgård med hällkar.