TEMA: MILJÖKONSEKVENSBESKRIVNINGARCBM:s magisterprogram i biologisk mångfald är inne på tredje kullen studenter, men hur lyckat är det? Björn Lundgren, en internationell utvärderare, granskar just nu programmet. Utredningen är inte färdig men här presenteras lite tankar rörande arbetet.

Jag tackade ja av tre skäl. För det första såg jag i egenskap av styrelseledamot i CATIE (Centro Agronómico Tropical de Investigación y Enseñanza) ett förslag till en gemensam kurs mellan CBM och CATIE – ett gott exempel på samarbete mellan svenska och tropiska institutioner. Det vore tilltalande att stödja förslaget. Det andra skälet är att jag under många år ofta sett brister i u-länders möjlighet att hantera de komplexa biodiversitets- och genresursfrågorna. CBM-kursen är ett bra försök att avhjälpa dessa. Tredje skälet var att jag känner att CBM har en unik potential att finna rätt blandning och nivå för en kurs av det här slaget.

Granskar fortfarande

Utvärderingen är inte färdig. Många frågor återstår och jag vet inte exakt var jag kommer att landa. Kanske borde jag ha väntat med att skriva dessa rader, men å andra sidan kan jag få fram spontana synpunkter som en reaktion på dem.

En strategisk utvärdering innebär inte bara att bedöma redan genomförda kurser. Det gäller att kunna placera CBM rätt i en komplicerad omvärld av vetenskap och utbildning inom det diffusa området ”biologisk mångfald” och att identifiera CBM:s styrka och komparativa fördelar för att skapa en strategisk plan.

Är CBM bäst?

Vad är CBM bäst på (eller, vad kan CBM potentiellt bli bäst på)? Varför anordna en magisterkurs kring detta? Hur bör en sådan kurs läggas upp? Vad finns det för motiv att ge kursen? Vad har man för mål och hur kan man nå dit? Jag är övertygad om att CBM är unikt, eller potentiellt unikt, både nationellt och internationellt. Det delas mellan Uppsala universitet och SLU. Det har sålunda viktiga vetenskapliga rötter i såväl de biologiska basvetenskaperna som den tillämpade växt- och djurförädlingen. Det finns många bra biologiinstitutioner i världen med utmärkt utbildning, och minst lika många jordbruks-, skogs-, och husdjursfakulteter med tillämpad förädlingsutbildning. Men väldigt få institutioner har båda kompetenserna.

CBM har mandat från regeringen att bedriva rådgivning och forskning rörande Mångfaldskonventionen, vilket även förstärkts med Sida:s mandat att stödja resursuppbyggnad i u-länder. CBM måste för sitt uppdrag ha kompetens inte bara inom vetenskapliga grundfrågor rörande nyttjande och bevarande av biodiversitet, utan även kunnande om internationella överenskommelser och regelverk, patentlagstiftning, handel, utveckling, ekonomi och andra aspekter på biodiversitet och genresurser. Kombinationen av bas och tillämpad vetenskap, plus socioekonomiska och politiskt-juridiska aspekter gör CBM potentiellt unikt. Vi är nog inte där riktigt än, men mandatet för strävandet finns. CBM:s personal har också stor och diversifierad internationella erfarenhet.

Detta gör inte att CBM automatiskt bör bedriva internationella magisterkurser, än mindre säger det hur sådana bör utformas eller vilka som målgruppen är. En analys av de första tre magisterkurserna kan ge viss ledning. Anser studenterna att kursen har hjälpt dem i karriären? Vilka avsnitt var mest relevanta? Vad saknades i utbildningen? Var upplägget med ett års studier i Sverige kombinerat med ett självständigt forskningsprojekt i hemlandet bra? Sådana frågor måste besvaras av studenterna. Men det finns andra viktiga frågor:

  • Hur nyttjas CBM:s fördelar bäst så att kursen inte bara blir en av många kurser i bevarandet av biodiversitet? Detta har sannolikt inte uppnåtts fullt ut ännu.
  • Bör kursen vara inriktad på studenternas forskarkarriär eller vara mer ”yrkesinriktad”? Nu framställs den som både och.
  • Vilken är målgruppen? Är det biologer som ”uppgraderas” i frågor rörande konventioner och regelverk eller i forskningsmetodik? Är den för jord- och skogsbruksfolk som arbetar praktiskt med förädling och bevarande av ”domesticerad” biodiversitet? Är den ämnad för myndighetspersoner inom organisationer, ministerier eller biståndsorgan, som behöver få biologiska grunder för nyttjande och bevarande av biodiversitet? Eller någon form av kombination?
  • Bör man ha ett geografiskt eller ekologiskt fokus, både på studiernas inriktning och på studentupptaget? I dag saknas fokus – studenter kommer från alla världens hörn och utbildningen berör såväl tropiska som boreala frågor.
  • Man bör också uppnå en balans mellan olika element – ju mer fokuserad kursen är geografiskt/ekologiskt desto mer specifika element kan tas med, och vice versa. Man bör även fundera över optimalt antal studenter för att inte göra avkall på kvaliteten.
  • Om kursen ska ha fokus på tropiska u-länder, så behövs lämpliga partners och ett visst funderande rörande formerna för samarbetet. Ett samarbete med CATIE vore utmärkt för CBM – där finns både erfarenhet och sakkunskap i en unik omfattning.
  • Vad får kursen kosta? En trist men nödvändig fråga – det är inte billigt att ha både studenter och lärare på andra kontinenter under långa perioder.
  • Var finns lämpliga finansiärer? Det är inte realistiskt att finna en finansiär för hela kursen. Här krävs uppfinningsrikedom och sannolikt måste många skilda donatorer utvärderas.

Just nu söker jag dessa svar. I vissa fall anar jag möjliga rekommendationer, men fortfarande krävs mer tankearbete och konsultation innan definitiva slutsatser kan dras. Jag är tacksam för synpunkter och förslag.